condecet

[1417] con-decet, es geziemt sich, capies quod te condecet, Plaut. Amph. 722: quod haud Atticam condecet disciplinam, Plaut. Cas. 652: ornatus hic satine me condecet? Plaut. Pseud. 935: sic enim condecet illum, Vulg. Sirach 33, 30. – m. folg. Infin., Plaut. aul. 590; Poen. 305; truc. 227. Turpil. com. 127. Pompon. com. 72. – m. folg. [1417] Acc. u. Infin., senem severum esse semper condecet, Anthol. epigr. spec. I. no. XI. p. 7.

Quelle:
Karl Ernst Georges: Ausführliches lateinisch-deutsches Handwörterbuch. Hannover 81913 (Nachdruck Darmstadt 1998), Band 1, Sp. 1417-1418.
Lizenz:
Faksimiles:
Kategorien: