tono

[3146] tono, tonuī, āre (altind. tan yati, donnert, ahd. donar), ertönen, erschallen, I) im allg.: [3146] tympana tonant, Lucr.: caelum tonat fragore, Verg. – II) insbes., donnern, 1) eig.: Iuppiter tonabat, Prop.: porta caeli tonat, Verg.: et prius coruscare caelum creditur et mox tonare, Apul. – impers. tonat, es donnert, si tonuerit, Cic.: cum tonat, fulminat, fulgurat, cum serenat, Min. Fel.: ordine tonare prius oportet, postea coruscare, Apul. – tonāns, als Beiwort Jupiters, Iuppiter, Cic., Hor. u.a. (auch absol., Tonans, Ov. met. 1, 170 u.a. Flor. Verg. or. an poët. p. 107, 16 Halm. Corp. inscr. Lat. 9, 1548: Capitolinus Tonans, Ov. fast. 2, 69): u. der Rosse am Wagen Jupiters, equi, Hor.: als Beiwort des Saturnus, Falcifer Tonans, Mart.: sceptriferi Tonantes, v. Jupiter u. der Juno, Sen. poët. – 2) übtr., wie βρονταν, von der gewaltigen Stimme eines Redners, a) absol.: Pericles tonare dictus est, Cic.: ut, quod Pericli contigit, fulgurare ac tonare videaris, Quint.: neque ipse Cicero territus cesserat tonantibus Demostheni Platonique, Colum.: oratio magnifica et excelsa tonat, fulgurat, Plin. ep.: tona eloquio, Verg. – b) m. Acc., etwas herdonnern, deos, Verg.: verba foro, Prop.: aspera bella, Mart. – / Nbf. der dritten Coniug. tonimus, Varro sat. Men. 132.

Quelle:
Karl Ernst Georges: Ausführliches lateinisch-deutsches Handwörterbuch. Hannover 81918 (Nachdruck Darmstadt 1998), Band 2, Sp. 3146-3147.
Lizenz:
Faksimiles:
Kategorien: